»Hon talar om att bosätta sig här i staden», fortfor lagmannen, »och jag hoppas vi skola kunna decidera henne härtill!»
Ack, det vill jag icke hoppas! tänkte Elise.
»Vi skola göra allt vad vi kunna, för att göra hennes vistande här angenämt. Jag har bjudit henne till middagen i morgon…»
»I morgon?!» utropade Elise halvt förskräckt.
»Ja i morgon!» svarade lagmannen något peremptoriskt. »Jag sade henne, att du i morgon förmiddag ville göra henne din visit; men hon ville nödvändigt först komma till dig. Middagen i morgon behöver du icke oroa dig över; Emilie skall icke vänta mycket av en improviserad middag — den kan i alla fall bli så god som någon, om man bara vill göra sig litet besvär därmed. Jag hoppas att Emilie skall ofta hålla till godo hos oss i all enkelhet.»
Med ett av obestämda, men högst obehagliga känslor betryckt hjärta, gick Elise till vila denna afton, tänkte på mat till morgondagens middag, och drömde sedan att hennes mans »gamla flamma» tände eld på huset och gjorde hela familjen husvill.
Den improviserade middagen.
I matmödrar, som veten vad stek vill säga, I skolen deltaga för Elises nöd, då hon dagen för den viktiga middagen såg klockan nalkas tolv och ännu ej hunnit improvisera någon stek. Till råga på olyckan hade hon Just denna dag mycket ont om folk, och lagmannen
