Ett starkt uttryck av missnöje utbredde sig över hans ansikte, då han såg hennes sysselsättning. Han gick fram till henne och sade med hårdhet: »Du gav oss en dålig middag i dag, Elise — men då romanskrivande så upptar din tid, är det ej underligt om dina husliga plikter försummas. Du lär för övrigt lika litet bry dig därom, som du bryr dig om att efterkomma mina önskningar.»
Det hade varit lätt för Elise att ursäkta sig och göra allt i det närmaste gott åter, men hennes mans stränga ton och hånfulla min sårade djupt hennes känsla. Icke utan stolthet och förtrytelse svarade hon: »Du måste ha tålamod med mig, Ernst, jag har icke varit van vid att så avsäga mig alla oskyldiga njutningar! Min uppfostran, min förra belägenhet har icke berett mig därpå.»
Detta var, som att sticka lagmannen på ögat. Skarpare och hårdare än någonsin svarade han: »Du borde ha betänkt detta innan du gav mig din hand, innan du nedsteg till en så låg och mödosam krets. Nu är det för sent. Nu vill jag…» Han tystnade plötsligen, ty han kände en storm uppväxa i sitt inre, för vars utbrott han själv blev rädd. Han gick till dörren, öppnade den och sade lugnare, men med iskall blick och ton: »Jag ville säga dig, att jag tagit biljetter för konserten i morgon, om du vill vara där. Jag hoppas finna dig vid tebordet, men jag ser att detta icke ens är påtänkt — det var obebott och ödsligt därinne, som om pesten grasserat i huset. — Gör dig inte besvär; jag skall dricka mitt te på klubben.» Lagmanhen stängde hårt igen dörren och gick.
