Elise satte sig — hon kunde verkligen icke stå — och gömde ansiktet i sina darrande händer. »Gode Gud! Har det då kommit därhän! Ernst, Ernst! Vilka ord, vilken blick! Och jag olyckliga, vad har jag sagt!»
Så voro Elises avbrutna, blott halvt klara tankar, under det tårarna strömmade utför hennes kinder.
»Ord, ord, ord!» säger Hamlet ringaktande. Men Gud bevare oss för ordens förstörande makt! Det gives ord, som åtskilja hjärtan mer än skarpa svärd, det gives ord, vilkas udd eggar hjärtat livet igenom.
Elise grät länge och häftigt; hela hennes själ var i uppror.
I stunder av häftig kamp närma sig till den stridande människan onda och goda andar. De omgåvo Elise och talade så till henne:
De onda.
»Tänk på dina försakelser, tänk på din egen förtjänst. Minns de många små orättvisor du lidit, minns de bittra stunderna, din makes hårdhet förorsakat dig. Varför skulle du ödmjuk krypa i stoftet? Nej, res dig, förtryckta! Res dig, förolämpade maka! Tänk på din egen värdighet, dina rättigheter! Låt icke kuva dig! Visa karaktär! Låt umgälla vad du lidit! Även du kan plåga, kan straffa. Tag till nerverna eller till gråheten! Bruka din makt och njut vedergällningens nöje!»
De goda.
»Tänk på dina brister, tänk på dina fel! Minns allt tålamod, all godhet och ömhet, du rönt! Tänk på de
