Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»jag skulle ha trott… för övrigt», tillade hon skenbart vårdslöst, »är Elise verkligen så vänlig och älskvärd, att det måtte vara svårt för den, som är dagligen med henne, att icke älska henne.»

Lagmannen kände ormstynget, men med en blick, i vilken brann gnistan av en ädel harm, sade han till sin vackra granne: »Ni har rätt, Emilie! Och jag känner ingen kvinna, som förtjänar mera aktning och kärlek än hon!»

Överstinnan bet sin läpp och bleknade, och hade bleknat mera, om hon hade förstått den känsla för henne, som hon nu väckt i den forne beundrarens bröst. Lagmannen hade ett skarpt öga för moralisk låghet, och där denna röjde sig, voro inga snillets och naturens gåvor mäktiga att överskyla den. Han förstod Emilies avsikt, och han föraktade henne för den; hon blev i denna stund ful i hans ögon, Emellertid var hans lugn stört. Han såg på Jacobi och märkte hans blickar, hans känslor; han såg på Elise och märkte oro hos henne, märkte att hon undvek hans ögon.

En förfärlig, kramplik känsla drog igenom hans själ. För att dölja vad han erfor blev han livlig och bullersam, men det var någonting fientligt och hårt sarkastiskt i hans ord, vilket dock den allmänna munterheten hindrade de flesta att märka. Aldrig hade assessor Munter varit så munter, så roligt ovettig på människorna och världen. Hovmarskalkinnan och han skreko, liksom desperata emot varandra. Ännu i full strid steg man upp från bordet och återvände till förmaket.

»Musik! för himmelns skull, musik!» ropade asses-