sorn nu, med en åtbörd av förtvivlan, och överstinnan och Elise skyndade till fortepianot. Det var ljuvligt att på de skrikande och sträva rösterna nu få höra en av Blanginis melodiska notturnos, toner som Italiens himmel tycktes ha ingivit, och som ingjuta i själen en aning om dess sommarnatt med dess blomsterängar, kärlek, sång, dess alla osägliga tjusningar. »Un’ eterna constanza in amor!» voro orden, som flera gånger upprepade under de ljuvaste böjningar, slutade sången.
»Un’ eterna constanza in amor!» upprepade kandidaten sakta och passionerat, med händerna tryckta mot sitt hjärta, i det han följde Elise till ett fönster, dit hon gick för att bryta en ros, som hon ville förära överstinnan, och när Elises hand vidrörde rosen, vidrörde Jacobis läppar hennes hand.
Emilie sjöng ännu en sång, som livligt upptog sällskapets intresse. Men lagmannen stod tyst och dyster. Ord, som blivit sagda denna afton, hade uppkallat hans slumrande medvetande, och vid den blick han nu kastade på Elise och Jacobi, kände han liksom marken bävade under hans fötter. Han såg vad som föregick vid fönstret och drog efter andan. Det reste sig en storm i hans bröst. I det han vände bort sina ögon, mötte de ett par, som med ett forskande genomträngande uttryck voro fästade på honom. Det var assessorns. En sådan blick från någon annan hade i denna stund varit gift för lagmannens sinne, men Jeremias Munters verkade annorlunda. När Jagmannen ett ögonblick därefter såg sin vän skriva något på
