papperslapp, gick han till honom och läste över hans axel dessa ord:
»Du ser grandet i din broders öga och märker icke bjälken i ditt eget.»
»Är detta till mig?» frågade lagmannen med låg, upprörd stämma.
»Ja!» var det ävenså uttalade svaret.
Lagmannen tog den skrivna lappen och gömde den vid sitt bröst.
Han blev blek och stilla och skådade ned i sig själv.
Sällskapet bröt upp. Lagmannen hade lovat att följa överstinnan hem, men stod nu kall och stum som en ispelare bredvid sin »gamla flamma», som skämtade muntert med ett par herrar, under det hennes betjänt satte på henne lappskorna. Hovmarskalkinnan och assessorn grälade i det sista. Under allt detta gick Elise hastigt bort till Jacobi, som stod något avsides, och sade till honom med sänkt röst: »Jag vill tala med er och väntar er i förmaket sedan alla äro gångna!» Jacobi bugade sig; en brinnande rodnad blossade på hans kinder. Lagmannen kastade en genomträngande blick åt den sidan och strök handen över sitt bleka ansikte.
Elise blev ensam och gick in i förmaket.
På en gång hörde hon bakom sig hastiga steg. Hon tänkte »Jacobi!» och vände sig om och såg — sin man. Men så hade hon ännu aldrig sett honom. Det var en spänning och en sinnesrörelse i hans ansikte, som förskräckte henne. Han slog häftigt sin arm kring henne och fäste sina ögon på hennes med en blick, som tycktes vilja borra sig in till hennes själs innersta. »Ernst
