av hjärtat vilja vara era vänner. Låt dem få älska, låt dem få högakta er, och förvandla ej i sorg den hjärtliga välvilja Ernst och jag känt för er. Och vill ni ägna mig kärlek och trohet, som ni sagt det, så tar jag emot dem, Jacobi, för — min son. O, Jacobi! vill ni förtjäna mina välsignelser, min eviga tacksamhet, så bliv en trofast vän, en god lärare åt min gosse, min Henrik! Era gåvor som ungdomens lärare äro icke av vanlig art — — —»
»Säg icke mer!» utropade Jacobi. »O! jag ser det allt! Änglalika Elise, förlåt mig! Allt, allt vil jag göra för att bli värd er aktning, er vänskap en gång. Ni har genomträngt mitt hjärta, ni har förvandlat det — jag skall bli en bättre människa. Men säg att ni förlåter mig, att ni ännu kan, att ni ännu vill bliva min vän!»
Jacobi hade i höjden av sin sinnesrörelse kastat sig på knä. Elise även var djupt upprörd; tårar föllo från hennes ögon, i det hon räckte Jacobi handen och, böjande sig ned till honom, ur hjärtats djup uttalade orden: »er vän, er vän för alltid!»
Stilla med förklarade ansikten uppreste sig nu båda men en ovillkorlig rysning genomilade båda, då de sågo — lagmannen stå i rummet. Hans ansikte var blekt och strängt.
Jacobi steg upp och gick beslutsam emot honom.
»Lagman Frank!» sade han, med fast, men ödmjuk stämma, »ni ser här en…»
»Tyst, Jacobi!» avbröt hastigt Elise, »för ert knäfall behöver ni ej rodna, och ingen förklaring behöves här. Är det icke så, Ernst?» fortfor hon med oskuldens hela
