friska frimodighet, »du behöver ingen förklaring! Du tror mig, när jag säger dig, att Jacobi nu mera än någonsin förtjänar din vänskap. Ett förbund är slutet mellan oss tre, som jag hoppas till Gud ingenting mer skall störa och ingen giftig tunga vidröra. Du tror mig, Ernst!»
Lagmannen räckte henne sin hand, och sade blott: »Ja! Skulle jag icke det, så…» Han gjorde en fasande åtbörd. Han teg stilla en stund, med blicken oavvänt riktad på sin hustru, och sade sedan lugnare: »Jag har att tala med dig. God natt, herr Jacobi.»
Jacobi bugade sig, gick några steg, men vände om. »Lagman Frank», sade han, med en röst som vittnade om upprörda känslor, »giv mig er hand! Jag vill förtjäna er vänskap!» Den utsträckta handen mötte ett fast och kraftigt handtag, och Jacobi avlägsnade sig hastigt.
»Elise, kom hit!» sade lagmannen häftigt, förde sin hustru till soffan och liksom flätade in henne i sina armar, »tala till mig! Säg, har något i mitt uppförande under senare tider vänt ditt hjärta från mig?»
Elise teg, i det hon böjde huvudet ned mot sin mans bröst. »Ack, Ernst!» sade hon slutligen, med en smärtsam suck, »jag har icke varit nöjd heller med mig. Men o!» fortfor hon livligare, »när jag så lutar mig till dig, när jag hör ditt hjärta slå och känner och vet hur det är därinom, o, Ernst! då känner jag hur jag älskar, hur jag tror på dig.»
»Jag har haft mera fel än du», invände lagmannen, »men jag har vaknat. Gråt inte, Elise! Låt mig kyssa bort dina tårar. Känner du icke som jag, att allt
