Mitt under detta gick plötsligen ett moln över lagmannens ansikte, och tårar stego i hans ögon, »Vad är det, Ernst?» frågade ömt orolig hans maka i det hon strök bort dem med sin hand.
»Ingenting annat», svarade han, »än att jag tycker vi äro lyckliga; jag ser dig, jag hör våra barn glada där ute och jag måste tänka på olycksbarnet där borta, som fördärvas i det usla hemmet!»
»Ack ja!» suckade Elise, »Gud hjälpe alla olyckliga små på jorden!»
Ovillkorligt sågo båda åt närmaste fönstret till det omtalade hemmet. Någonting rörde sig i fönstret; en kvinnsperson steg upp på fönsterposten; ett mörkt barnhuvud tittade fram vid hennes fötter, men blev undansparkat, och ett stort, vitt lakan rullade hastigt ned och dolde allt därinnanför.
»Han är död!» sade makarna på en gång och sågo på varandra.
Lagmannen skickade genast dit bort för att höra hur det stod till. Budet återkom med svaret, att herr N. dött för ett par timmar sedan.
Ljus tändes nu innanför lakanet, och man tycktes ivrigt syssla i rummet. Lagmannen gick synbart upprörd fram och tillbaka på golvet. »Det arma barnet! Den stackars lilla flickan! Vad skall det bliva av henne? Stackars barn» sade han den ena gången efter den andra. Elise läste i sin mans själ. Redan sedan en lång tid hade hon, i följd av den önskan hon sett i hans hjärta, gjort sig bekant med en tanke, som dock i denna stund tycktes vägra att komma
