över hennes läppar. Äntligen kvävde hon en suck och sade:
»Ernst! grytan som kokar för sex små munnar, kunde väl även koka för sju!»
»Tror du!» utropade han glad, och hans ögon glänste. Tack, Elise! Tack, min söta vän!» fortfor han, kyssande ömt hennes hand. »Skall jag genast gå och taga hit barnet? Men kanske skall hon frukta att följa med mig!»
»Jag följer med dig till henne!»
Sedan makarna i regn och blåst strävat över gatan och trevat uppför mörka trappor, kommo de äntligen till rummet, där herr N. bodde. Dörren stod på glänt, ett svagt ljus sken där inne, i begrepp att slockna, och spridde en oviss och flämtande dager över föremålen. Ingen levande syntes i rummet, som såg ödsligt och man skulle sagt utplundrat ut, så naket var det. Övergiven låg den döde på sitt läger och bredvid honom syntes intet av det, som lindrar den döendes sista kamp. Ett kläde betäckte hans ansikte. Lagmannen gick fram och upplyfte det sakta, betraktade tyst en stund de hemska dragen, kände på den avlidnes puls och betäckte honom sedan stilla åter. När han vände sig om till Elise, var hon blek.
»Var ha vi barnet?» sade hon hastigt. De sågo sig forskande om. En svart skugga med människoform syntes röra sig i en vrå av rummet. Det var den faderlösa, som, lik en nattfågel, satt där, smygande sig tätt invid väggen. Elise närmade sig och ville ta barnet i sina armar, då plötsligen den lilla arme höjde sig och gav Elise ett vilt slag. Elise drog sig
