häftig sorg. Tårarna störtade med förunderlig våldsamhet från hennes ögon och hon ropade högt sin far. Elise höll henne stilla i sina armar och lät henne gråta ut vid sitt bröst. Sakta klädde hon därefter av henne, och när Elise bar det trötta barnet i dess säng, hade hon den glädjen att känna Saras armar kärleksfullt linda sig kring hennes hals. Fruntimret vid törnrosbusken satt över Saras säng, men på den snövita bädden tycktes ingen ro vara för stackars »lilla Afrika». Hennes mörka ögon spejade vilt omkring i rummet, och hennes händer fästade sig krampaktigt vid Elises vita klänning: »Gå inte bort!» viskade hon, »de komma eljest och döda mig!» Nu tog Elise flickans händer mellan sina och förde på hennes läppar en enkel och from barnabön, densamma som hon lärt alla sina små. Sara sade efter orden, och ehuru hon gjorde det maskinmässigt, tycktes hon därunder bli något lugnare; men som allt ännu täta sprittningar flögo genom hennes kropp, och hon ännu fortfor att hålla fast i Elises klänning, satte Elise sig stilla bredvid henne, och på tillropen från de andra små: »Mamma, sjung visan om duvan! Ack, sjung den!» sjöng modern med ljuv och sakta röst den lilla visan, hon själv hade gjort för barnen:
»Det sitter en duva på liljekvist,
så vit och skön,
och lyssnar så vänligt, som Jesu Krist,
till barnens bön.
