Leonore tände sin gröna och röda vaxstapel för den mörkögda Sara.
Petrea… ack! Petrea ville även så hjärtans gärna giva något. Hon genomletade alla sina gömmor; men ack! de gömde blott spillrorna efter förolyckade ting. Alla Petreas leksaker hade, i följd av de många experimenter hon med dem brukade anställa, hemfallit till förgängelsen. Petrea ägde verkligen alls ingenting, som kunde utgöra en hederlig present. Hon insåg det, suckande; hennes hjärta hoppressades, och redan började tårar att halka fram över hennes näsa, då hon tröstades av en plötslig ingivelse. Fruntimret vid rosenbusken! Den klenoden ägde hon ännu kvar; den hängde ännu ofördärvad i glas och ram med blå bandros Över hennes säng. Blott ett ögonblick tvekade Petrea; i det följande hade hon klivit upp på sin lilla bädd och hakat ned tavlan, och nu hastade hon med strålande ögon och glödande kinder in till de andra för att giva bort det käraste hon ägde, och högtidligt förklarade hon nu Sara för ägarinna av fruntimret vid rosenbusken.
»Lilla Afrika» visade sig tämligen likgiltig för de små européernas offer. Hon tog väl emot dem, men lade genast bort gåvorna, utan att vidare bry sig om dem, vilket föranlät Louise att proponera henne att gömma dem åt henne.
När modern tog Sara vid handen för att föra henne till vila, hade Petrea den obeskrivliga glädjen att se Sara av alla små skänker endast medtaga fruntimret vid törnrosbusken, som hon tycktes betrakta med nöje. Inne på det vänliga sovrummet fattades Sara av en
