varandra. Tyvärr räckte denna förnöjelse icke länge. I trappan utanför porten till hemmet råkade Petrea trampa på sitt kängband, snubblade, föll omkull, och en stor påse konfekt kom härvid plötsligt fram ur hovpredikanten, och mandelkransar, karameller och glaserade frukter rullade ut åt alla håll. Mitt under ögonblickets förskräckelse och förbistring hade Petrea mycket svårt att hindra sig från att storskratta vid åsynen av assessorns konsternation och de skutt han gjorde vid de hopp och skutt, konfektstyckena togo under deras färd utför trapporna ned i rännstenen. Det var assessorns egen tribut till dagens högtid, som så förolyckades,
»Ja, om inte fruntimmerna vore, så kunde man gå i land med någonting här i världen. Men nu skola de komma och hjälpa, och därför går det jämt omkull.»
Detta var Jeremias Munters filippik, då han med Petrea kom upp i rummet och översåg vad av konfekten ännu var kvar efter det stora skeppsbrottet. Petreas ursäkter och böner om förlåtelse ville icke lugna hans vrede. Sant är också, att en olycklig skrattlust, som hade bemäktigat sig Petrea, gav ett tvivelaktigt utseende åt hennes ledsnad över händelsen. Denna var dock ganska verklig, och när Eva kom och sade till assessorn med bedjande, smekande röst: »Se så! var inte mera ond nu, farbror lilla! Stackars Petrea blir så ledsen och har dessutom rätt illa stött sitt knä!» då sade assessorn med betydligt förändrad röst:
»Jaså, har hon det! Ja, varför skall man också vara så tafatt och gå och fumla och snubbla, så att man…»
