»Litet konfekt kan man ju alltid få igen.»
»Kan man det? Växer den på träden? Va ba? Skall man gå och kasta ut sina pengar på konfekt för att sedan se den ligga på gatan? En skön hushållning! Jag tackar.»
»Säg åt Petrea ett vänligt ord!»
»Ett vänligt ord? Jag skall säga henne, att hon är så god och lär sig knyta sina kängband en annan gång. Nå, nu skall jag då gå efter mera konfekt. Men bara för hennes skull, lilla miss Eva. Jo, jo! säger jag! Nu vill jag gå; jag kan dansa med, när det är för… Men så det regnar! Låna mig familjetaket! Jag kunde behöva den där kåpan med; tag vackert hit den! Nå ja, vad är det att gapa över? Va ba? ’Skall folk gapa på mig?’ Alltför gärna, om det roar dem. Låt dem skratta åt mig med; jag skall ej må sämre för det. Hälsa och bekvämlighet gå framför allt, och ett plagg kan vara så gott som ett annat!»
Skrattande kastade de unga flickorna över asseskorns axlar hovpredikanten, som icke räckte honom lill knäna, och han spatserade av med långa steg.
Familjen hade denna dag flyttat in i ett nytt hus. Lagman Frank hade köpt detta jämte en liten trädgård på sin och sin hustrus livstid, och i två år hade han nu stökat, murat, reparerat, inrett och inrättat, igenstängt somliga dörrar, brutit upp andra, till dess han fått allt så bekvämt och ändamålsenligt, som han önskade det.
Nu gick han så förnöjd med sin hustrus arm i sin, från den ena våningen till den andra, ur det ena rummet i det andra, och gladde sig åt det bekväma, rym-
