liga och trevliga boet, och nästan ändå mer över Elises livliga tillfredsställelse med hans verk, Också sapp hon icke nu promenera hela huset igenom, ifrån källrarna och upp till vinden, i mangelbod, vedbod och så vidare.
Vi vilja ej trötta läsaren med att låta honom följa med på hela denna promenad, utan skola blott göra honom bekant med ett par av de rum, där familjen oftare kommer att befinna sig. Salen och förmaket gå vi blott igenom; de voro vackra, men vanliga rum; men det, som lagmannen med särdeles förkärlek inrättat, som var ämnat till familjens dagliga samlingsplats och som förtjänar närmare bekantskap, var det så kallade biblioteket. Det var ett långt, mycket glatt rum, med tre fönster åt ena sidan, vilka lågo åt ett stort torg. Louise fägnade sig särdeles däråt; man kunde på torgdagarna se från fönstren vad som fanns att köpa till hushållet; mitt över låg kyrkan med dess vackra, trädplanterade kyrkogård, och denna utsikt behagade mycket Elise. Den motsatta väggen i rummet var helt och hållet klädd med böcker, stående på sina hyllor, i avdelningar, var och en innehållande ett särskilt lands litteratur. Louise utnämndes på stället till bibliotekarie, med Petrea till amanuens. Modern och döttrarna voro särdeles glada åt detta rum och räknade ut hur de skulle där placera sig, var arbetsborden, blomsterbordet, volièrn skulle stå, och se, det passade sig alldeles förträffligt med allt. På den ena korta väggen av rummet stod gröna soffan, där modern skulle ha sitt residens, och på den motsatta var fortepianot, harpan — Saras kära instrument — och en
