Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

mer en stigande böjelse för en riktning av annan art, och detta hade redan begynt bliva ett jäsningsämne inom familjen. Modern bad blott sin »förstfödde» att pröva sig själv noga och allvarligt, innan han övergav en bana, som var fadern kär, och som Henrik själv i samråd med honom hade valt. Henrik lovade allvarligt detta. Henriks själ var ädel och varm. Vad ynglingahjärtat har mest skönt, den rena entusiasmen för dygd och fosterland, brinnande vilja att leva för dem, det tillhörde hans hjärta i rikt mått. Med tanken på egen bärgning förenade sig tanken på allmänt gagn, och sin egen lycka såg han alltid i innerlig förening med sin familjs. Dessa tankar, dessa känslor strömmade i den förtroliga, sköna stunden fritt och fullt ut inför modern, den lyckliga modern, vars hjärta slog av glädje och de stoltaste förhoppningar för hennes »förstfödde», hennes hjärtas älskling, hennes »sommarbarn»!


Morgondagen.

Vad det måtte ha varit behagligt för familjen att samlas morgonen därpå vid det rikt besatta frukostbordet, i en vacker och rymlig sal! Men strunt i sal och frukost och all världens yttre »comforts», om de inre fela, om icke kärleksfulla sinnen och vänliga blickar göra salen ljus och frukosten smaklig! Men intet felades denna morgon i det Frankska hemmet, icke solen en gång! Den kom vänligen in, att upplysa den vänliga scenen.