digt ursäkta.» (Högt avsides: men nog smaka de litet av arken eller någon annan skåpinrättning.)
Förmiddagen tillbringades med stökande och iordningställande inom hemmet. Sara allena var ej med därom, utan tog sin lektion på harpa för en utmärkt, ung artist vid namn Schwartz, vilken som resande uppehöll sig i staden, och hon blev hela förmiddagen vid sitt instrument, som hon med passion älskade. Petrea hade emellertid åtagit sig rollen av hennes kammarjungfru och lovat ställa i ordning hennes kläder och saker. Henrik var helt lycklig uppe på systrarnas rum och skrattade sig nästan sjuk, under det han dels betraktade dels deltog uti deras stökande och ställande. Den mängd lappknyten, de gamla hattar, kappor, klänningar m. m., som här rörde sig och spelade roller, bildade en underlig kontrast mot hans studentvärld, i vilken en lapp och även en knappnål nästan var en raritet. Och allvaret, med vilket allt detta av systrarna behandlades, samt skämtet och infallen, som kryddade allvaret, voro för honom alldeles kostliga ting. Ingenling roade honom mer än Louise och hennes saker samt den aktning, hon med ett halvt komiskt, men dock allvarligt allvar fordrade för dem. Men allvarligt avsade han sig all släktskap med henne, om han någonsin skulle få se henne bära en viss blekgrön schal, kallad »spenaten», och en blekgrå klänning, med tillnamnet »havresoppan». Ingen av systrarna hade så mycket saker som Louise, och ingen behandlade dem med mera vikt, ty Louise hade i hög grad ett sinne, kom vi ville kalla »ägodelssinne». Vi må så gärna här ännu lägga ett par drag till teckningen av Louise, så
