Hoppa till innehållet

Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Damoklessvärdet.

icke en min, medan fickorna i hans rock vändes ut och in av grova och smutsiga soldathänder.

Hela tiden hade Juliette förblivit tyst, men hennes blick nitade sig fast vid Merlin.

Terroristen visste, att det var Juliette, som angivit Déroulède, och anledningen hade han själv helt sinnrikt konstruerat upp. Men han hyste naturligtvis ej den avlägsnaste föreställning om rätta förhållandet. Vem kunde väl ana, att inom denna stilla och orörliga unga flicka bodde två stridiga, med varandra kämpande viljor, av vilka nu den ena sökte omintetgöra följderna av vad den andra förövat? …

Den lågättade terroristen med sina simpla begrepp hade givit sin egen tydning åt Juliettes handling, och den tillfredsställde honom, enär den fullkomligt stämde överens med hans egen uppfattning av människor och deras bevekelsegrunder.

Merlin tilltalade därför icke direkt den unga flickan, utan nöjde sig med att genom minspel och åtbörder antyda, att han »förstod» den roll hon spelat i dagens händelser. Déroulède ägnade naturligtvis ingen uppmärksamhet åt dessa vinkar. För honom stod Juliette oändligt höjd över alla politiska intriger. Lika gärna skulle han ha misstänkt något av helgonen i Notre Dame som den ljuva, nästan eteriska varelse, vilken sänts av Herren att fröjda hans hjärta och egga hans strävanden i det godas tjänst.

Men Juliette förstod Merlins hållning och anade, att det olyckliga angivelsebrevet kommit i hans händer. Hela hennes intellektuella kraft koncentrerades nu på en enda tanke: hur skulle hon kunna rädda mannen, som hon älskade, undan följderna av hennes eget brott? Och även varje skymt av misstanke måste lyftas från honom. Merlins skändliga lag skulle aldrig mer få komma honom nära.

När Déroulède äntligen släpptes lös efter den närgångna kroppsvisitationen, såg Merlin sig om för att i rent bokstavlig mening finna någon utväg ur den närvarande, rätt genanta situationen.

Dömande andra efter sig själv, fruktade han nu, att den populäre medborgaren-deputeraden skulle hetsa folkmassan mot honom, till hämnd för den nedriga behandling, som kommit

94