Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den gula portföljen.

honom till del. Och i själ och hjärta var Merlin övertygad om, att Déroulède trots allt ändå var skyldig, att bevisen på hans högförräderi verkligen funnos, om han blott visste, hur han skulle bära sig åt för att få tag i dem.

Han vände sig mot Juliette med en outtalad fråga i de glittrande ögonspringorna. Hon ryckte på axlarna och gjorde en åtbörd, som om hon pekat mot dörren.

— Det finnes flera rum i huset än det här, tycktes hennes åtbörd säga, försök dem! Bevisen finnas — det blir er sak att taga reda på dem!

Merlin hade stått mellan henne och Déroulède, så att den senare såg varken den stumma frågan eller svaret.

— Ni är slipad och förslagen, medborgare-deputerad, sade nu Merlin, vänd emot honom, och ni har sannolikt ej lämnat någon möda ospard för att undanskaffa er brottsliga korrespondens. Ni torde förstå, att allmänna välfärdsutskottet ej nöjer sig endast med en undersökning av ert arbetsrum, och jag förmodar, att ni ej har någonting emot, att jag och dessa andra medborgare företaga en rundgång genom hela ert hus.

— Nej för all del, svarade Déroulède torrt.

— Ni följer med oss, medborgare-deputerad, befallde den andre i självsäker ton.

De fyra nationalgardisterna ställde upp sig i en rad utanför arbetsrummets dörr; med en befallande nick gav Merlin Déroulède tecken att passera, och sedan följde han själv efter. I dörren vände han om ett slag och spände än en gång ögonen i Juliette.

— Vad er beträffar, medborgarinna, väste han till i ett plötsligt utbrott av ilska, så kom ihåg: har ni narrat oss hit i ogjort väder, går det er illa. Lämna inte huset, förrän vi komma tillbaka hit! Jag torde ha några frågor att göra er.


XIII.
Den gula portföljen.

Juliette väntade några ögonblick, tills de sex männens fotsteg dött bort i den massiva ektrappan.