Den gula portföljen.
Men hon hade fattat sitt beslut, och här var ingen tid att förlora. Déroulède måste frälsas, även om alla högtflygande planer till förmån för den olyckliga fången i la Conciergerie härigenom i bokstavlig mening ginge upp i rök.
På väggen mitt emot hennes säng, omedelbart ovanför en sammetsöverdragen bönpall, stod på en smal hylla en liten bild av den heliga jungfrun med barnet, vars fotställ utgjordes av en mussla med vigvatten — en av dessa religiösa symboler, vilka denna tidsålder föreskrev som ett nödvändigt tillbehör i varje ung flickas rum.
Framför madonnan brann ständigt en liten lampa. Om den fattade nu Juliette försiktigt med sina fingerspetsar — helt varsamt, att icke den lilla lågan skulle slockna. Först hällde hon ut oljan över pappersremsorna i asklådan; sedan förde hon veken tätt därintill och satte eld på det hela.
Oljan gav elden ökad näring, och den lilla brasan tog sig hastigt. Röklukten, eller kanske snarare Juliettes närvaro i rummet kom gamla Pétronelle att oroligt röra på sig och spritta upp.
— Det är ingenting, Pétronelle, sade Juliette lugnt, bara några gamla brev, som jag bränner upp. Men jag önskar vara ensam några ögonblick, du kanske är så snäll och går ned i köket, tills jag ropar på dig.
Van att göra sin unga matmor i lag reste Pétronelle på sig utan minsta invändning.
— Nu har jag slutat med inpackningen av era saker, mitt hjärtegull, och så värst mycket var det ju inte. Men varför har ni inte kunnat säga till mig att bränna upp de där papperen åt er? Nu har ni ju sotat ner små fina tassarna, och —
— Så där ja, Pétronelle! sade Juliette otåligt och sköt sakta den pratsamma gumman mot dörren. — Ge dig nu av till köket och hjälp fröken Anne Mie att skala äpplen! Kom inte tillbaka, förrän jag ropar på dig. Det var sant, Pétronelle, tillade hon, du kanske kommer att få se några soldater gå omkring här i huset…
— Soldater? Åh Gud bevara oss väl!
— Var inte rädd, Pétronelle! Men de kanske komma att göra dig några frågor.
— Frågor?
98
