Kort sällhet.
finnas kvar. Efter någon tvekan stoppade Juliette in den mellan sina klänningar i sin egen kappsäck.
Därefter gick även hon ut ur rummet.
XIV.
Kort sällhet.
Undersökningen av medborgaren-deputeradens sovrum hade lämnat lika klent resultat som de så nitiskt bedrivna efterforskningarna i hans studiekammare. Merlin begynte i sitt stilla sinne undra, huruvida man verkligen haft den fräckheten att med vett och vilja draga honom vid näsan.
Hans sätt gentemot Déroulède hade undergått en förändring. Han hade blivit undfallande och hal, och han inlade ett blitt och nedlåtande överseende i sitt sätt. Han och allmänna åklagaren skulle komma att få sota ganska strängt för detta dagsarbete, för den händelse den populäre Déroulède, som alltid kunde lita på att finna stöd hos folket, skulle finna för gott att hämnas.
Han hade emellertid redan funderat ut ett sätt att blidka allmänna åklagaren — han skulle lämna honom mutor. Detta oaktat han ännu ingalunda uppgivit allt hopp om att slutligen anträffa bevisen på Déroulèdes högförräderi, ty av den senares hållning tyckte han sig förstå, att sådana verkligen funnos.
Mutorna skulle bestå i Juliette, angivarinnan, i stället för Déroulède, som var den angivne.
Men han fortsatte alltjämt letandet efter bevisen.
Med något förändrad taktik hade han låtit Déroulède gå in till modern i vardagsrummet, och själv hade han begivit sig ut i köket på spaning efter Anne Mie, som han förut råkat se en skymt av i förstugan. I köket hittade han också gamla Pétronelle, som han visserligen kunde roa sig med att skrämma alldeles förskräckligt, men ur vilken han var ur stånd att prässa fram något slags nyttiga upplysningar. Pétronelle var för enfaldig för att göra vare sig skada eller gagn, och Anne Mie var för mycket på sin vakt.
Som Merlin visste, att sluga människor kunna välja de otroligaste ställen för att gömma undan dyrbara eller
100
