Kort sällhet.
komprometterande ägodelar, undersökte han nu hela köket, från översta hyllan till matskåp och källare.
Inne i vardagsrummet gjorde Déroulède sitt bästa för att lugna sin mor, som i sin ordning tvang sig att vara tapper och ej visa genom sina tårar, hur hon fruktade för sonens säkerhet.
Så fort Déroulède blivit kvitt soldaternas besvärliga sällskap, hade han skyndat tillbaka till sitt arbetsrum, endast för att finna, att Juliette var borta och att brevportföljen även försvunnit. Ej vetande, vad han skulle tro, och darrande för den älskades öde övervägde han just inom sig, huruvida han skulle gå och söka henne i gästrummet, som hon disponerade, då hon kom honom till mötes ute i korridoren.
Aldrig hade hon tyckts Déroulède så vacker och på samma gång så oåtkomlig. Någonting i hans inre sade honom, att hon i denna stund var honom lika fjärran som om hon vandrat på en annan stjärna i världsrymden.
När hon såg honom närma sig, lade hon ett finger på läpparna och viskade:
— Sch — papperen äro förstörda — uppbrända!
— Och jag har dig att tacka för min räddning!
Hela hans själ låg i dessa ord, och hans hjärta var fyllt ej blott av tacksamhet och glädje, utan även av stolthet, över att hon tänkt på honom och gjort sig möda för hans skull.
Men när han talade, blev hon blekare än hon varit förut. Hennes ögon, stora, vidgade och mörka, voro fästa på honom med en sådan sällsam intensitet i blicken, att den gjorde honom helt bestört. Han trodde, att hon höll på att svimma, att den senaste halvtimmens sinnesrörelser varit för mycket för hennes överretade nerver. Han fattade hennes hand och förde henne sakta in i vardagsrummet.
Hon sjönk som dödstrött ned i en stol, och han, glömmande sin fara, glömmande allt annat i världen, föll på knä vid hennes fötter och grep hennes händer i sina.
Hon hade rätat upp sig ur sin hopsjunkna ställning och höll alltjämt de stora ögonen fästade på honom. Han kunde ej se sig mätt på henne, det föreföll honom, som om han aldrig riktigt sett henne förut. Och dock hade hennes bild stått för honom, natt
101
