Prolog.
öppnat alla dörrar för honom i Versailles och Paris. I detta ögonblick hade han kunnat förfoga över en här av sekundanter att bistå honom i det stundande enviget.
Déroulède lämnades en stund ensam nära spelbordet, där de osnoppade ljusen började rinna i sina pipor. Han hade stigit upp en smula bragt ur fattningen av händelsernas snabba följd. Hans mörka, oroliga ögon flögo en sekund runt rummet som på spaning efter en vän.
Men där vicomten hade hemortsrätt genom sin börd — dit hade Déroulède fått tillträde endast tack vare sin rikedom. Hans bekanta och hans smickrare voro många, men hans vänner mycket få.
Detta faktum stod nu för första gången fullt klart för honom. Varenda en i rummet måste ha insett och förstått, att han ej med flit sökt strid; han hade hittills städse uppfört sig som den väluppfostrade ädlingen, och dock fanns det nu, när det blev fråga om allvar, ingen enda, som kom fram för att ställa sig vid hans sida.
— För formens skull, monsieur, vill ni utse era sekundanter!
Det var den unge markisen de Villetranche, som talade, en smula högdraget och med en viss ironisk nedlåtenhet mot den rike uppkomlingen, som skulle få den äran att korsa sin klinga med en av Frankrikes noblaste riddersmän.
— Jag ber, att herr markisen täckes välja i mitt ställe, genmälde Déroulède lugnt. — Som ni nog vet, har jag helt få vänner i Paris.
Markisen gjorde en bugning och viftade behagfullt med sin spetsnäsduk. Han var van vid att man vädjade till honom i alla angelägenheter, som rörde sig om etiketten, toaletten, det senaste snittet på rockar och tillvägagångssättet vid dueller. Godmodig, fåfäng och sprättaktig kände han sig helt belåten och fullkomligt i sitt esse över att sålunda utnämnas till förste arrangör av denna tragiska fars, som stod i begrep att utspelas på spelsalens bonade parkettgolv.
Han såg sig omkring en liten stund i rummet, mönstrande ansiktena i sin närhet. La jeunesse dorée slöt sig tätt omkring den unge de Marny; men några av de äldre stodo i en grupp
4
