I fängelset.
En ganska bullersam skara kvinnor hade tydligen redan väntat på, att han skulle uppenbara sig. Det ryktet hade snabbt spritts kring gatorna, att Merlin i egen hög person å sitt nitiska ämbetes vägnar avlagt besök hemma hos Paul Déroulède, åtföljd av fyra soldater. En dylik skändlighet, tillfogad den man, som åtnjöt sina meningsfränders obegränsade förtroende, hade i högsta grad uppretat pöbeln. Kvinnorna tjöto och visslade åt soldaterna, så fort de visade sig, och Merlin vågade ej absolut förbjuda Déroulède att tala.
— A la lanterne, vieux crétin! skrek en av kvinnorna och stack sin knutna näve in under näsan på Merlin.
— Säg bara ett ord, medborgare-deputerad, inföll en annan, och vi skola märka den fulingen, så att han för alltid känns igen. Nous lui casserons la gueule!
Den minsta oförsiktighet av Déroulède skulle nu ha ställt till ett stort tumult, och på den tiden ansågs självförsvar mot gatans pöbel liktydigt med fientlighet mot folket.
Merlin var heller icke fullt färdig med sitt värv. Han hade ingalunda för avsikt att själv eskortera Déroulède; han hade ännu viktigare saker att uträtta inne i det hus, vars port han nyss slagit igen, och han hade endast önskat få dess ägare något så när ur vägen, innan han ånyo steg uppför trappan.
Han hade för övrigt väntat en smula upplopp ute på gatorna. Parisbefolkningens lynne var vid denna tidpunkt ytterst lättretligt. Pöbelns hat mot en viss klass och mot vissa individer kunde endast jämföras med dess blinda hänförelse i samband med andra.
Den hade dyrkat Marat för hans snuskighet och för hans laster; den dyrkade Danton för hans kraft och Robespierre för hans lugn; den dyrkade Déroulède för hans klangfulla stämma, hans saktmod och hans deltagande, för hans omvårdnad av folkets barn och för hans ljungande vältalighet.
Det var denna vältalighet, som Merlin nu fruktade, men han hade föga kännedom om den människotyp han hade att göra med. Begreppet ansvarskänsla var för honom obekant.
Déroulède inflytande på den stora hopen, den sedeslösaste och mest svårhanterliga pöbel världshistorien någonsin kännt — det hade han ej ernått därigenom att han underblåst dess lidelser.
115
