Sådd och skörd.
medborgaren-deputeraden Déroulède är en alltför viktig person, för att han skulle kunna dragas inför domstolen blott på en löslig misstanke, och min angivelse var icke grundad på några fakta.
— Har ni inte kunnat tänka er, min fina aristokratfröken, återtog Merlin, att det skulle kunna bli obehagliga efterräkningar för den, som gäckas med allmänna välfärdsutskottet eller utan orsak anger en aktad folkrepresentant?
— Jag vet, genmälde hon lugnt, att ni, medborgare Merlin, föresatt er, att någon skall få plikta för denna dags missgrepp. Ni vågar nu inte angripa monsieur Déroulède, och därför får ni nöja er med mig.
— Nog nu med detta prat; jag har inte tid att byta ord med aristokrater, sade Merlin barskt. — Seså, bråka inte, utan följ lugnt med karlarna. Motstånd bara förvärrar er sak.
— Jag är fullt redo att följa er. Får jag säga ett par ord till mina vänner, innan jag går härifrån?
— Nej.
— Jag kanske aldrig mera får tala med dem.
— När jag har sagt nej, så är det nej. Seså, framåt marsch! Jag har redan slösat bort alldeles för mycket tid.
Juliettes stolthet förbjöd henne att upprepa sin bön. Hon hade hoppats på tillfälle att med ett par ord stämma madame Déroulède och Anne Mie en liten smula försonligt. Hon visste ej, huruvida de trodde på den bedrövliga osanning, som hon sagt Merlin, men hon var övertygad om, att de naturligtvis ansågo henne vara den, som genom sitt svek dragit all denna ofärd över huset.
Men dessa få och dock kanske tillfyllestgörande ord skulle aldrig få uttalas. Hon nödgades gå bort att möta, säkert sin rannsakning, troligen sin död, i skuggan av det svarta och hemska moln, vari hon svept sig själv och sina handlingar.
Hon vände sig stilla om och gick mot dörren, där de båda männen redan stodo och väntade på henne.
Då fick Anne Mie en plötslig ingivelse, helt visst sänd av hennes goda ängel. Den ofärdiga flickan stod ansikte mot ansikte med en psykologisk gåta, vida höjd över hennes fattningsförmåga, men hon kände dock, att här förelåg en gåta.
120
