Sådd och skörd.
— Var det så? upprepade han, grep henne plötsligt om handleden och ruskade henne så häftigt, att hon höll på att skrika till av smärta.
— Ja, svarade hon med fast stämma.
— Vet du av, att du narrat mig hit för blankt ingenting? fortfor han i vredesmod. — Säger dig inte ditt sunda förstånd, om du har något, att medborgaren-deputeraden Déroulède inte kan sändas till giljotinen bara på en tom misstanke, va’? Visste du inte det, när du skrev ihop ditt lilla nätta angivelsebrev?
— Nej, det visste jag inte.
— Du trodde, att vi kunde arrestera honom bara därför, att han var misstänkt?
— Ja.
— Och du visste, att han var oskyldig?
— Det visste jag.
— Varför brände du upp dina kärleksbrev?
— Jag fruktade, att de skulle kunna anträffas och visas för monsieur Déroulède.
— Inte illa påhittat, ma foi! hånskrattade Merlin.
Därefter vände han sig mot de båda andra kvinnorna, som bleka och förfärade gjorde sig så små de kunde borta i andra ändan av rummet. Hela uppträdet var för dem en gåta; de visste ej, vad de skulle tänka eller tro.
De hade ej haft minsta kännedom om Déroulède planer i samband med den fångna drottningen; de visste ej, vad brev-portföljen innehållit. Men båda hade en obestämd förnimmelse utav, att den vackra hertigdottern, som stod der så lugnt inför den råe terroristen, ej var den lättfärdiga och samvetslösa varelse, som hon ville låta påskina. Men väl kunde hon vara svårt vilseledd, och kanske var hon rent av vansinnig — eller en martyr.
— Hade ni något reda på detta? frågade Merlin barskt den darrande Anne Mie.
— Nej, inte alls, svarade hon.
— Ingen har haft minsta kännedom om mina enskilda angelägenheter eller min enskilda korrespondens, sade Juliette kallt. — Det var, som ni nyss anmärkte, »inte illa påhittat.» Jag hade hoppats, att min beräkning skulle lyckas. Men jag inser nu, att
119
