Förvecklingar.
eller senare, likt alla barn av stunden, skulle flyttas över på någon »värdigare».
Men till dess, under det korta andrum, som hans fiender skulle unna honom, måste all hans omtanke gå ut på att skaffa modern och Anne Mie välbehållna ut ur landet.
Och sedan — —
Han tänkte på henne och undrade, hur egentligen allt sammans var möjligt … Medan han med brådskande steg vandrade över den smala spången och nådde flodens andra sida, trängde sig, minnet av de senaste händelserna på honom med förnyad styrka.
Hans hjärta sved vid tanken på hennes hyckleri och dubbelhet. Det var så förfärande lumpet alltsamman. Han försökte tänka efter, om han någonsin tillfogat henne någon oförrätt — han undrade, om hon älskade någon annan och önskade röja honom själv ur vägen … Han visste ej, vad han skulle gripa till för långsökt bevekelsegrund för att finna lösningen på denna marterande gåta.
Men han hade ju varit så ödmjuk, så anspråkslös i sin kärlek. Ingenting hade han begärt för egen del, han hade varit lycklig, blott han vetat henne i sin närhet.
Varför hade hon handlat så som hon gjort?
Var det för att efter alla dessa långa år hämnas broderns död? … Det var den enda förklaring han kunde finna.
Han visste ingenting om den ed, fadern avtvungit henne, och hade naturligtvis aldrig hört ett ord av den dystra sagan om den unga känsliga och överspända flickan, som i en hemsk stund ställts emellan den döde brodern och den svagsinte fadern. Om han över huvud tog den möjligheten i betraktande, såg han däri endast ett utslag av vanlig, tarvlig hämndkänsla, och själv visste han med sig, att han mycket mot sin vilja blivit orsak till den unge hertigens död.
Och hur han hade älskat henne!
Nu hade hon fallit så djupt, att han ej skymtade någon väg eller stig, som ledde till de kyliga, dimsvepta nejder, dit hennes gåtfulla väsen tycktes hänvisa henne.
Inne i sin förstuga mottogs han av den gråtande Anne Mie.
126
