Förvecklingar.
— Hon är borta, snyftade den unga flickan. — Jag känner det alldeles som om jag mördat henne.
— Borta? Vem? Vart? frågade Déroulède häftigt, gripen av en kall skräck.
— Juliette är borta, svarade Anne Mie. — De otäcka soldaterna togo henne med sig.
— När?
— Strax efter det du gått. Den där ryslige Merlin hittade en del förbrända papper i asklådan i hennes rum —
— Förbrända papper?
— Ja, och likaså en sönderskuren portfölj.
— Store Gud!
— Hon sade, att det var kärleksbrev, som hon hade bränt upp, för att inte du skulle få se dem.
— Sade hon det? Anne Mie, Anne Mie, är du riktigt säker?
Det var alltsamman så gräsligt, och ingenting förstod han. Hans hjärna, som annars arbetade så snabbt och säkert, förmådde härvidlag intet.
— Ja, alldeles säker är jag, svarade Anne Mie, vars tårar alltjämt runno. — Och den där gemene Merlin sade sådana fräcka saker … Men han höll fast vid sitt påstående, att hon hade — en älskare till. O, Paul, jag är säker på, att det inte är sant. Jag hatade henne därför att — därför att du höll av henne så mycket, och jag misstrodde henne, men jag kan inte tro, att hon var så lumpen som så.
— Nej, nej, barn, sade han med tonlös stämma, det var hon säkert inte … Berätta mera för mig om vad hon sade.
— Hon sade mycket litet för resten. Men Merlin frågade henne, om hon hade angivit dig för att skaffa dig ur vägen. Han kastade fram en antydan om att — att
— Att också jag var hennes älskare?
— Ja, viskade Anne Mie.
Hon ville knappast se på honom, olyckan hade gjort hans ansikte så härjat och hårt.
— Och hon lät honom säga allt detta? frågade han slutligen.
127
