Förvecklingar.
från åhörarnas bänk under nationalkonventets sammanträden — då hade han börjat hoppas, tro och drömma.
Och det hade alltsamman varit tomt sken och bländverk .. En täckmantel, avsedd att dölja den strid, som rasade i hennes själ. Hon älskade honom ej, därpå var han säker. På mäns sätt stod han oförstående inför den gåta, som brytt människor alltifrån tidernas början — en kvinnas hjärta.
De sällsamma, sig ständigt upprepande motsägelser, som bilda en lättrörd och impulsiv kvinnas innersta väsen, voro alldeles obegripliga för honom. Juliette hade förrått honom för att tillfredsställa sin egen rättskänsla; med sin ed som drivfjäder hade hon offrat honom åt sin hämnd. Följaktligen kunde hon ej älska honom.
Det var ett fullt logiskt och följdriktigt resonnemang, och understött av hans egen bristande självtillit och oerfarenhet beträffande kvinnor tycktes det honom omöjligt att kullkasta.
För en man av Paul Déroulèdes skaplynne, en intelligent handlingens man, var tanken på att förråda den älskade, föreställningen, att kärlek och hat kunde vara oupplösligt mängda med varandra, absolut främmande. Han hade aldrig hatat vad han älskade eller älskat vad han hatade. En mans känslor på detta område äro så oändligt mycket mindre sammansatta.
Skulle en man förråda sin vän? Aldrig i världen. Han skulle kunna förråda sin fiende, den varelse han avskydde, vars fall skulle förorsaka honom glädje. Men en vän? Blotta tanken var motbjudande och stred mot alla sunda och normala begrepp.
Juliettes hjältemodiga försök att rädda honom, då hon slutligen insåg det förfärliga dåd hon begått, tillskrev han en av dessa ädla impulser, som han visste hennes natur vara i stånd till, och han lutade för övrigt åt den uppfattningen, att hon handlat så som hon gjort snarare för madame Déroulèdes och Anne Mies skull än för hans egen.
Därför — vad värde hade livet för honom numera? Hon var för alltid förlorad för honom, antingen han lyckades rädda henne undan giljotinen eller ej. Han hade blott liten förhoppning om att kunna rädda henne, men han ville ej vandra livet fram med den känslan, att han hade henne att tacka för sitt liv.
