På »Enögda hästen».
När Anne Mie såg honom försjunka i djupa tankar, hade hon sakta avlägsnat sig. Hennes instinkt sade henne, att Paul Déroulèdes första åtgärd skulle gå ut på att bringa modern i säkerhet utom Frankrikes gränser, medan det ännu var tid.
Utan att invänta närmare instruktioner började hon därför samma afton packa sina egna och madame Déroulèdes tillhörigheter.
I sitt hjärta bar hon ej längre något agg till Juliette. Där Paul Déroulèdes förstånd stod stilla, hade Anne Mies begrepp redan börjat klarna. Hon var nu fullt och fast övertygad om, att ingenting kunde rädda Juliette från döden, och hon erfor en djup och innerlig ömhetskänsla för denna kvinna, vilken hon förut betraktat som fiende och rival.
Även hon hade under dessa korta dagar lärt sig inse, att Gud allena tillhör hämnden.
XX.
På »Enögda hästen».
Det var kort före midnatt.
En kvävande hetta rådde i salen, och ångorna från tobak, härsket smör och tarvliga spritdrycker hängde likt tjocka moln i luften.
Det största rummet inne på värdshuset »Le Cheval Borgne» hade under de senaste fem åren använts som den vanligaste mötesplatsen för den radikalaste klicken av sansculotte-partiet.
Själva huset var snuskigt och förfallet och låg vid en av dessa usla gator, som genom sin trånghet och sina överskjutande byggnader utestänga de stackars invånarna från både sol, luft och ljus.
»Enögda hästen» var inrymd i en av de allra eländigaste lokalerna vid denna illa beryktade gata. Rappningen hade spruckit och fallit bort, och själva väggarna tycktes bukta utåt, som om de snart ämnade rämna i alla fogar. Taken voro låga och uppburos av genom ålder och smuts svartnade bjälkar.
130
