På »Enögda hästen».
Golvet bestod av vårdslöst sammanfogade plankor; de voro nu maskstungna och täcktes av ett tjockt lager sopor och damm, som dämpade skodonens buller. Platsen kunde endast uppvisa ett enda par stolar, och de måste bägge två skjutas intill väggen för att stå stadigt och ej slunga den sittande i golvet. Eljes fick ett antal tomma vintunnor tjänstgöra som sittplatser, och ohyvlade bräder, lagda på söndriga bockar, användes som bord.
Det hade fordom funnits tapeter på väggarna, men de hängde nu ned i trasor och blottade den spruckna rappningen under. Hela platsen hade över sig en anstrykning av smutsfärgat gulgrått, utom mitt i rummet, där på en inrättning, bestående av två upprätta, parallella bjälkar och liknande en giljotin, en scharlakansröd frihetsmössa en smula lyste upp de dystra omgivningarna.
På väggarna läste man här och där det ständigt återkommande valspråket, så sublimt till sin idé, så skorrande falskt, sedan det omsatts i handling — »Liberté, Fraternité, Egalité, sinon la Mort.»
Under denna inskrift, i ett par hörn av rummet, var väggen ytterligare prydd med grovt utförda teckningar i svartkrita, de flesta av oanständig natur, ett verk av någon artistiskt begåvad klubbmedlem, som valt detta sätt att förnedra sin konst.
I afton var församlingen så fåtalig, att deltagarna knappast uppgingo till mera än ett tjugotal.
Det är på order av detta Broderskapets apostlar, som »la guillotine va toujours» — giljotinen är ständigt i gång. Den har blivit den allra kraftigaste kuggen i denna stora revolutions styrelsemaskineri, och den får sin näring varje dag, snart sagt varje timme, tack vare denna namnlösa klubb, som håller sina dystra och fördärvspridande sammankomster i det kvalmiga skänkrummet på »Enögda hästen».
De aktiva medlemmarnas antal hade sjunkit. Likt råttorna i källrarna nere i djupet hade de gjort utav med varandra, uppslukat varandra, slitit varandra i bitar i detta vilda raseri för ett utopiskt broderskap.
Marat, sammanslutningens grundare, hade mördats av en flickas hand, men Chardon, Manuel, Osselin hade gått den vanliga vägen, angivna av kollegerna Rabaut, Custine och Bison,
132
