På »Enögda hästen».
vilka i sin tur sändes till giljotinen av dem, som voro mäktigare och måhända vältaligare än de själva.
Det var bara frågan om, vem som kunde skrika högst på en nationalkonventets församling.
»La guillotine va toujours».
Efter Marats död blev Merlin den mest framstående medlemmen av klubben — han och Foucquier-Tinville, hans skötevän, allmän åklagare och den mest blodtörstige mandråpare under denna mordiska tidsålder.
Såta vänner voro de, men ändå arbetade de mot varandra, undergrävde varandras popularitet och viskade ständigt, den ene om den andre: »Han är förrädare.» De höllo sig troget jämnsides i den stora kapplöpningen mot det gemensamma målet — giljotinen.
För tillfället har emellertid Foucquier mer vind i seglen. Merlin har erhållit ett uppdrag, som han ej lyckats fullgöra. I flera veckor ha denna nobla församlings debatter huvudsakligen rört sig om störtandet av medborgaren-deputeraden Déroulède. Hans popularitet, hans lugna säkerhet mitt under detta välde av skräck och godtycke hade varit en outtröttlig törntagg i köttet på dessa rasande jakobiner.
Och nu hade denna stämning nått sin höjdpunkt. En anonym angivelse hade upptänt alla dessa fosterlandsvänners förhoppningar. Angivelsens innehåll ljöd så sannolikt. Idén att rädda den eländiga österrikiskan, Louis Capets änka, var just av den sköna sort, som mycket väl kunde kläckas fram i en Paul Déroulèdes hjärna …
Ty han hade alltid i själ och hjärta varit aristokrat, och det ridderliga deltagandet för en fången och förödmjukad kvinna var blott en enstaka yttring av hans hemliga sympatier för den hatade överklassen.
Merlin hade skickats att företaga husvisitation hemma hos medborgaren-deputeraden i ändamål att skaffa fram bevis för hans brottslighet.
Och Merlin hade kommit tillbaka tomhänt.
Fängslandet av en kvinnlig aristokrat — Déroulèdes förmodade älskarinna, som tydligen var den, som angivit honom —
133
