Prolog.
under de närmaste sex åren skulle de fortsätta med att dansa och spela hasard, duellera och kurtisera, omgiva en vacklande tron och binda för ögonen på en svag monark. Ödesgudinnornas hämnande svärd vilade ännu i sin skida. Det obevekliga svängande hjulet höll dem ännu uppe i deras virvel av nöjen, men den nedåtgående rörelsen hade redan börjat. Klagoropen från Frankrikes förtryckta folk hade ännu icke trängt fram genom klangen av dansmusik och älskares serenader.
Där var den unge hertigen de Cháteaudun, som nio år senare gick till giljotinen den kalla septembermorgonen, med håret friserat enligt senaste mod och de finaste brysselspetsar kring handlederna. Han spelade ett sista parti piket med sin yngre broder, medan fångkärran förde dem framåt genom den visslande och tjutande hopen av Paris’ halvnakna, utsvultna proletärer.
Där var vicomten de Mirepoix, som några år senare stående på giljotinens platform höll vad med monsieur de Miranges, att hans eget blod skulle flyta blåare än blodet från något annat huvud som den dagen höggs av i Frankrike.
Medborgaren Samson hörde, hur vadet ingicks, och när de Mirepoix’ huvud föll ned i korgen, lyfte bödeln upp det, att herr de Miranges skulle få se … Och denne skrattade.
— Mirepoix var alltid en storskrytare, sade han i lätt ton, då han lade sitt eget huvud på stupstocken. — Vem håller vad med mig om att mitt blod visar sig vara blåare än hans?
Men av dem, som voro närvarande den natten, då vicomte de Marny duellerade med Paul Déroulède, hade ännu ingen någon förkänsla av alla de bloddrypande episoder, som skulle komma att utspelas några år längre fram i tiden.
De följde med blicken de båda duellanternas rörelser, till en början med samma flyktiga intresse, som de skulle ha bestått dansandet av en ny tur i menuetten.
De Marny tillhörde en släkt, som hanterat svärdet under många århundraden, men han var hetsig och upprörd och ej så litet påverkad av vin och vrede. Déroulède kunde skatta sig lycklig: han skulle komma från affären med en lätt skråma.
Men även den rike uppkomlingen förstod att sköta sin klinga. Det var intressant att giva akt på hans taktik — mycket lugn och
7
