Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Prolog.

kallblodig till en början, inga finter eller skenanfall, knappast en riposte. Han höll sig endast en garde, hela tiden mycket försiktigt och välberäknat en garde, ständigt redo att möta de växlande utfallen från motståndarens sida.

Småningom tätnade kretsen kring de båda stridande. Några dämpade utrop av beundran hälsade Déroulèdes vackra parerande stötar. De Marny hetsade allt mer och mer upp sig, medan den äldre mannen blev allt lugnare och mera avmätt i sina rörelser.

Ett förhastat utfall överlämnade den lille vicomten på nåd och onåd åt hans fiende. I nästa ögonblick var han avväpnad, och sekundanterna skyndade fram för att få en avslutning på enviget.

Hederns fordringar hade tillfredställts: uppkomlingen och ättlingen av den urgamla aristokratsläkten hade korsat sina klingor för att sammanjämka sina meningar angående den mest utsvävande kvinna i Frankrike. Déroulèdes måtta och självbehärskning var en läxa för alla de heta unga brushuvuden, som lekte med sitt liv, sitt rykte och sin heder lika vårdslöst som de svängde med sina spetskantade näsdukar och förgyllda snusdosor.

Déroulède hade redan dragit sig tillbaka. Med den grannlagenhetskänsla, som är utmärkande för godhjärtade människor, undvek han att se på den avväpnade motståndaren. Men någonting i den äldre mannens hållning tycktes ytterligare reta den unge mannens ömtåliga och snartstuckna temperament.

— Det här är ingen barnlek, monsieur, utbrast han häftigt. — jag begär full upprättelse.

— Är ni inte nöjd? frågade Déroulède. — Ni har utvecklat mycken tapperhet, ni har kämpat för er dams ära. Å andra sidan har jag —

— Ni, ropade ynglingen hest, ni skall framföra offentlig ursäkt till en ädel och dygdig kvinna, som ni förolämpat — nu — genast — på era knän.

— Ni är tokig, vicomte, genmälde Déroulède kallt. — Jag är villig att bedja er om överseende för min taktlöshet, men —

— Ursäkt — här i allas åsyn — på era knän —

Den unge vicomten blev allt mer och mer upphetsad. Han hade lidit förödmjukelse på förödmjukelse. Han var knappast mer än en pojke, bortskämd och omgiven av krypande och fjäskande

8