Fällan.
deri, och efter några minuter föses hon ut ur domsalen i flock med andra förbrytare, släpas tillbaka till sitt eget fängelse och avrättas tidigt i gryningen, innan vare sig hin onde fått stövlarna på sig eller vännen Déroulède hunnit kläcka ut någon plan till hennes försvar eller räddning. Om han sedan rör upp himmel och jord för att rädda den kvinna han älskar, så torde nog — vem vet? — pariserpöbeln ta hans parti. Massorna ä’ galna bara det är fråga om Déroulède, och vi veta alla, att ett älskande par förr än nu funnit nåd inför Frankrikes folk … Och medborgaren Déroulède vet bättre än någon annan, hur man skall spela på populacens hjärtesträngar.
Nå, vore det här nu en vanlig förbrytelse, så märk skillnaden! Kvinnan Juliette Marny är ett lättfärdigt stycke och har försyndat sig mot vad man kallar allmänna moralen, är vidlyftig och hittar på en falsk angivelse, när älskarna bli för många och det börjar osa hett. Justitieministern tillåter, att hon får en advokat. Inom domstolen är ingen hågad, men tror ni inte, att Déroulède stiger fram och gör bruk av hela sin vältalighet till förmån för hjärtevännen, låt vara, att hon inte burit sig så värst gentilt åt mot honom … Jo, bevars väl! Jag tycker mig höra, hur han eldar upp sig och hur han hittar på ursäkter! … Där, go’ vänner och medborgare, har ni repet, som han själv lägger om halsen på sig. Tror ni, att han skulle medge inför öppen domstol, att den där brända korrespondensen vore från en annan älskare? Nej, tycker nå’n det! Han kommer att svärja på, att jäntan aldrig vetat av någon annan karlsperson än han, och då ska vår allmänne åklagare vara bra lite hemma i sina stycken, om han inte prässar ur honom den bekännelsen, att breven voro hans, att de voro högförrädiska och att hon brände upp dem för att rädda honom.
Han tystnade, drog djupt efter andan, strök sig över den svettiga pannan och drack en djup klunk för att läska sin torra strupe.
En mångstämmig kör av förtjusta utrop hälsade slutet av det långa anförandet. Denna skickliga uttänkta plan, som nästan var djävulsk i sin list och i sin sluga vädjan till den mänskliga naturen, särskilt Déroulèdes karaktär och sinnesart, var ägnad att tillvinna sig dessa patrioters allernådigaste bifall.
142
