Inför rätta.
sessionen för att domstolsledamöterna skulle få en stunds välbehövlig rast.
Ty ännu återstod ganska mycket att göra.
De »politiska» förbrytarna voro expedierade, och deras antal hade på senare tider vuxit till den grad, att man i domstolen hade svårt att följa med, när det gällde att rannsaka och döma de fängslade.
Men under tiden hade den siffra, som betecknade den stora stadens kriminella mål, ingalunda sjunkit. Därför att människorna togo livet av varandra i Frihetens och Jämnlikhetens namn, hade man alls icke färre rånare och småtjuvar, mördare och sedeslösa gatdriverskor.
Alla dessa skulle också tagas under behandling av rättvisan. Giljotinen tog intet hänsyn till personen; den föll med samma rappa precision på nacken av den stolte härtigen och krogens fille de joie, på en Bourbonernas ättling och en trashank från gränderna.
Domstolens utslag gynnade i regeln proletariatet. Ett brott mot republiken var oförlåtligt, men ett brott emot individen behandlades med ett utvecklat rättsväsendes hela raffinerade attiralj. Här funnos medborgare-domare och medborgare-advokater i långa banor, och slöddret, som strömmade in från gatan för att höra på förhandlingarna, tjänstgjorde som hedersjury.
Det var allting utmärkt väl ordnat. Det hade varit högst orätt att säga, att man icke tillvaratog brottslingarnas intressen …
Eftermiddagen av denna heta augustidag, en av de sista i den strålande Fructidor, led emot sitt slut, och aftonens skuggor smögo sig långsamt in i den långa, nakna salen, där denna skriande parodi på rättvisa höll på att skipas.
Medborgaren-presidenten satt i den bortre ändan av salen, på en simpel träbänk; framför sig hade han ett skrivbord, betäckt med högar av papper.
Omedelbart över honom, på den nakna, vitrappade väggen lästes orden : »La république: une et indivisible» och under dem valspråket: »Liberté, Egalité, Fraternité».
På ömse sidor om medborgaren-presidenten voro fyra skrivare sysselsatta med att införa anteckningar i den väldiga liggaren,
153
