Försvaret.
XXV.
Försvaret.
Stark rörelse, som tog sig utlopp i ljudliga handklappningar, hälsade Déroulèdes tillkännagivande.
— Ça ira! Ça ira, Déroulède! ljöd från de fullpackade bänkarna runt omkring.
Och män, kvinnor och barn, som tröttnat under enformigheten av de föregående förhandlingarna, satte sig åter tillrätta för att njuta en kvarts timmes uppiggande förströelse.
Ty om Déroulède finge någonting att skaffa med rannsakningen, skulle den säkerligen bli spännande nog och dessutom måhända ta en oförmodad utgång. Och massorna voro alltid redo att lyssna till sin specielle gunstling.
Medborgarna-deputeradena, som blivit sömniga och slöa av den långa, tryckande heta dagen, vaknade upp till nytt intresse. Lebrun ruskade av sig sömnlusten, likt en stor, lurvig hund. Robespierre drog sina tunna läppar till ett leende och sneglade på Merlin för att se, hur situationen bekom honom. Det spända förhållandet mellan justitieministern och medborgaren Déroulède var en offentlig hemlighet, och envar lade med en skymt av skadeglädje märke till, att den förres ansikte präglades av ett uttryck av grym triumf — måhända en smula förhastad.
Högt uppe på en av de översta bänkarna, satt medborgaren Lenoir, arrangören av detta skakande drama. Han tittade med synbar tillfredsställelse ned på den scen, vartill han kvällen förut utkastat planen inför jakobinerklubbens medlemmar. Merlins skarpa ögon hade sökt genomtränga halvdunklet, som insvepte åhöraremassan, men förgäves letade han efter den jättelike Calais-mannens breda axlar och grovt tilltagna huvud.
Ljuset från oljelampan föll fullt på Déroulèdes allvarliga, mörkhyade drag, då han såg Juliettes skändlige anklagare rakt i ansiktet.
Juliette stod orörlig som förut, med bibehållen fattning, och av de närvarande fanns ingen, som så mycket intresserade sig för
162
