Försvaret.
hennes personlighet, att han gav akt på den svaga rodnad, som vid Déroulèdes första ord långsamt stigit upp på hennes bleka kinder.
Tinville väntade, till dess den upprörda nyfikenhetens svallvåg brutit sig mot förväntansfullhetens klippor.
Därpå återtog han:
— Alltså, medborgare Déroulède, vad har ni att andraga för att den över den anklagade avkunnade domen skulle upphävas?
— Jag påstår, att den anklagade är oskyldig till varje punkt av den beskyllning, som ni framfört mot henne, svarade Déroulède med fast röst.
— Hur vill ni bevisa detta märkliga påstående, medborgare-deputerad? frågade Tinville i tillgjort salvelsefull ton.
— Det är mycket enkelt, medborgare Tinville. Den korrespondens, som ni hänsyftar på, tillhörde ej den anklagade, utan mig. Den bestod av vissa meddelanden, som jag önskade göra Marie Antoinette, nu en fånge i la Conciergerie, under min vistelse där i egenskap av tillförordnad guvernör. Genom att angiva mig tjänade medborgarinnan Juliette Marny republiken, ty mina meddelanden med Marie Antoinette sammanhängde med mina egna förhoppningar att se henne lämna detta land och finna en välbehövlig fristad i sitt hemland.
Medan Déroulède talade, höjde sig småningom ett mummel, liknande det avlägsna sorlet från en väldig bränning, från folkhopen på de övre bänkraderna. När han fortsatte, talande lika lugnt och bestämt som förut, växte det till den grad i styrka och hotfullhet, att hans sista ord dränktes i ett skallande, mångstämmigt rop av vrede och fasa.
Déroulède, folkets vän och avgud, den oregerliga populacens privilegierade älskling, barnens fader, kvinnornas vän, tröstaren i alla bekymmer, Papa Déroulède, som de små brukade kalla honom — han skulle vara en förrädare, som själv erkände sig ha intrigerat till förmån för den hatade österrikiskan, vilken åter önskat och arbetat på att störta Frankrike … Han, Déroulède, en förrädare!
163
