Försvaret.
han endast dessförinnan lyckades rycka den älskades vackra huvud undan fallbilan.
Juliette stod där stilla och lugn, som om yttervärlden ej fanns till för henne. Färgen hade ånyo flytt från hennes kinder och lämnat dem blekare än förut. En ny upptäckt hade dagats för henne.
Han ville ej ha henne att tacka för sitt liv.
Detta var den tanke, som med våldsam kraft trängde undan alla andra och åter väckte den frätande smärtan till liv inom henne. Hans kärlek till henne var död, och han ville ej mottaga hennes stora offer …
I denna stund, då två hjärtan voro nära att sprängas av tillbakaträngda känslor, sågo Paul och Juliette varandra, men förstodo ej varandra. Ett ord, en flyktig beröring skulle ha skänkt klarhet, men nu tycktes det, som om döden skulle skilja dem åt för alltid, medan den stora gåtan förblev olöst.
Allmänna åklagaren hade väntat, tills bullret en smula lagt sig och hans stämma kunde göra sig hörd genom det hotfulla sorlet. Han sade då, med ett leende av illa dold tillfredsställelse:
— Domstolen bör sålunda förstå saken så, medborgare Déroulède, att det var ni, som försökte bränna upp den förrädiska korrespondensen och förstöra den portfölj, som innehöll den?
— Den förrädiska korrespondensen var min, och det var jag, som förstörde den.
— Men den anklagade erkände inför medborgaren Merlin, att hon själv försökte bränna upp vissa kärleksbrev, vilka skulle ha bragt i dagen hennes otillbörliga förhållande till en annan man, invände Tinville i honungssöt ton.
Det där »repet» — för att använda Calaismannens bild — var kanske inte långt nog för sitt ändamål; då skulle man naturligtvis låta Déroulède hala till sig så många längder som behövdes.
Men i stället för att direkt svara sin fiende vände sig Déroulède mot den packade åhörarehopen på bänkarna mitt emot honom.
— Medborgare, mina vänner och bröder, sade han varmt, den anklagade är endast en helt ung flicka, oskyldig, utan
165
