Försvaret.
kännedom om faror och synd. Alla ha vi mödrar, systrar och döttrar — ha ni då inte också lagt märke till de olika känslostämningar, som ett kvinnohjärta kan inrymma? De ha infall, nycker och sällsamma hugskott, men hållen I mindre av dem, därför att deras oberäkneliga natur ofta omintetgjort en mans alla planer och beräkningar! Se på den anklagade, medborgare! Hon älskar republiken, Frankrikes folk, och fruktade att jag, en dess ovärdige son, höll på att stämpla mot vår höga moder. Hennes första ingivelse var att hejda mig, innan jag begick det förhatliga dådet, att straffa mig eller kanske endast varna mig …
Förmår en ung flicka klokt och kallblodigt beräkna, medborgare? Hon följer sitt hjärtas ingivelser; först sedan, när gärningen är gjord, vaknar förnuftet. Då kommer stundom ångern — en ömhetskänsla, som vi alla vörda. Kan man väl prässa ättika av rosenblad? Lika fåfängt vore det att söka förstånd i en ung flickas huvud. Men är det väl ett brott? Hon önskade korsa mina förrädiska planer, men när hon såg mig i fara, tog den uppriktiga vänskap, hon närde för mig, överhand ännu en gång. Hon älskade min moder, som riskerade att förlora en son; hon älskade min ofärdiga fostersyster; för deras skull, icke för min, förrädarens — gav hon vika för en annan ingivelse, en himlasänd ingivelse, den att rädda mig undan följderna av min dårskap. Var det ett brott, medborgare? När ni ha någon krämpa, är det inte då era mödrar, systrar och hustrur, som sköta er? När ni äro allvarligt sjuka, skulle de inte ge sitt hjärteblod för att rädda er? Och när, i ert livs mörka stunder, någon handling, som ni ej skulle vilja öppet erkänna inför världen, tynger eder själ med samvetskval, är det då icke åter era kvinnor, som komma till er med milda ord och hugsvalande röster, som lägga balsam på ert sargade samvete, bringa lindring, tröst och frid?
Så har denna anklagade gjort, medborgare. Hon hade märkt mitt brott och önskade straffa det, men hon tänkte även på dem, som kännt deltagande för hennes sorger, och hon försökte lindra deras smärta genom att taga min skuld på sina axlar. För den högsinnade lögn, som hon uttalade för min skull, har hon fått lida som före henne ingen kvinna. Här står hon, vit och oskyldig som era nyfödda barn, likt en annan brottsling inför
166
