Försvaret.
lyckats dem, måhända i än högre grad än de från början hade avsett.
Karlar och kvinnor rusade ned från bänkarna, klevo över ryggstöden, klängde över varandras huvuden, över barnens fallna kroppar; de störtade fram för att komma åt honom, deras forna gunstling, och hans likbleka älskarinna, gripa tag i dem, klösa ögonen ur dem, slita dem i stycken … De fnöso och frustade som vilda djur, kvinnorna ropade, barnen skreko, och nationalgardisterna, som skyndade fram, hade all möda att hålla tillbaka denna framvräkande störtvåg av hat.
Om någon av dem förmått bryta sig genom den häck av bajonetter, som hastigt höjde sig framför dem, skulle det varit ute med Déroulède och Juliette.
Presidenten ringde ursinnigt med sin klocka, och hans av sinnesrörelse rossliga stämma hördes ett par gånger genom stimmet och oväsendet.
— Utrymmen domsalen! Utrymmen domsalen!
Men folket vägrade att låta visa ut sig.
— A la lanterne les traîtres! Mort à Déroulède! A la lanterne, l’aristo!
Mitt inne i den tätaste hopen höjde sig medborgaren Lenoirs breda skuldror och svarta, borstiga huvud över de andra.
Till en början bidrog han i sin mån till att hetsa upp den rasande pöbeln. Hans genomträngande röst med det breda bondska uttalet hördes ideligen utösa de grövsta smädelser mot de anklagade.
Men när tumultet nått sin höjdpunkt och nationalgardisterna trots sina bajonetter ej längre förmådde hålla stånd mot dessa framstormande massor av vilddjur, ändrade Lenoir plötsligt taktik.
— Tiens! C’est bête! skrek han högt. — Det där är ju fånigt — vi komma mycket bättre åt att ge förrädarna sin beskärda del, bara vi väl fått dem ut. Vad tycker ni, medborgare? Skola vi inte låta domarna här inne i lugn och ro sluta upptåget, och så ordna vi själva dess fortsättning utanför »Tigre Jaune?» Det blir en bättre effekt!
170
