Försvaret.
Detta sista faktum var honom obekant. När Anne Mie meddelade honom, vad som hänt i samband med Juliettes arrestering, hade hon underlåtit att nämna den lilla detaljen, att de brända breven anträffats inne i den unga flickans sovrum.
Hela tiden hittills hade han haft den uppfattningen, att hon förstört breven och portföljen inne i hans eget arbetsrum, där hon stannat kvar ensam, sedan Merlin och soldaterna avlägsnat sig. Hon kunde med lätthet ha brännt upp dem där, eftersom en liten spritlampa alltid stod och brann på ett fönsterbord, till bruk för dem, som rökte tobak.
Detta lilla faktum fick ett starkt inflytande på händelsernas utveckling. Tinville slungade ögonblickligen fram ett patetiskt:
— Franska medborgare, ni se hur man lurar er och för er bakom ljuset!
Därefter vände han sig åter till Déroulède.
— Medborgare Déroulède — började han.
Men i det larmande tumult, som följde, förmådde han ej längre höra sin egen röst. Pöbelns för en stund tillbakahållna vrede gav sig nu luft i vilda tjut, avsedda att dränka återstoden av förhandlingarna.
Déroulède lidelsefulla vädjan hade visserligen nyss bevekt deras hjärtan till förmån för Juliette, men nu voro de åter färdiga att slå om till avsky och förbittring.
Här voro två människor, som narrat dem och fört dem bakom ljuset … Den ene av dessa hade de vördat och trott så mycket som överhuvud var förenligt med deras natur, och därför föreföll hans synd dubbelt straffvärd.
Han och den där bleknosiga aristokratfröken hade nu i veckor, månader, kanhända år stämplat mot republiken, mot revolutionen, som framkallats av ett efter frihet trängtande folk. Under dessa månader och år hade han samtidigt talat till dem i deras egen anda och de hade lyssnat; han hade öst av sin vältalighets aldrig sinande källa, smickrat dem och ställt sig in hos dem — presis som nyss. Falskhet och svek hade det varit — det syntes bäst nu.
Sorlet och oväsendet tilltog alltjämt. Om Tinville och Merlin önskat hetsa upp pöbeln till ursinne, så hade detta nu
169