Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den lilla brevlappen.

— Ni för alltså fångarna i all tysthet bort till fängelset i Le Temple — så mycket vet ni ju?

— Ja, medborgare! Medborgaren Merlin har givit mig fulla instruktioner. Ni kan ju laga så, att kärran föres en liten smula tillbaka in i skuggan av portvalvet, där man kan låta fångarna stiga ur; sedan kan ni överlämna dem åt mig. Ni skall under tiden låtsa om ingenting och stanna här med ert folk, runt omkring den tomma kärran, så länge det är er möjligt. Förstärkning är efterskickad — den måste snart vara här. När den kommer, skall ni köra vidare med kärran, som om ni fortfarande ämnade bege er till Luxembourgfängelset. Denna manöver skall ge oss tid att avlämna fångarna helskinnade i Le Temple.

Mannen talade i snabb och myndig ton, och Santerre var blott alltför belåten med att rätta sig efter de nya orderna. Han andades lättare vid tanken på den utlovade undsättningsstyrkan, och det var en skön sak att bli kvitt ansvaret med forslingen av så högst besvärliga fångar.

Regndiset, som blev allt tätare och löste upp alla konturer under sin fuktiga slöja, gynnade den nya manövern, och de oavbrutna trumvirvlarna dränkte de hastigt givna orderna.

Kärran motades tillbaka in i det stora portvalvets djupaste skugga, och medan pöbeln skränade som värst och fordrade högförrädarnas utlämning, befalldes Déroulède och Juliette utan vidare att stiga ur kärran. Ingen såg dem, ty därinne där de befunno sig, rådde tjockt mörker.

— Följ med utan att bråka, sade en rosslig stämma tätt intill deras öron. — Jag har order att i annat fall skjuta er på fläcken.

Men ingendera av dem hade minsta lust att göra motstånd. Juliette, som kände sig frusen och stel i alla lemmar, slöt sig tätt intill Déroulède, som lagt sin skyddande arm omkring henne.

Santerre hade skickat i väg två av sina gardister för att vara med om att eskortera fångarna till deras nya bestämmelseort, och efter ett par minuter vandrade den lilla skaran, tätt följande justitiepalatsets murar, med snabba steg från skådeplatsen för det våldsamma upploppet. Ingen gav akt på dem, och de hade slagit in

178