Det oväntade.
på en helt annan riktning än den, som den guppande fångkärran nyss följt.
Déroulède iakttog, att han och Juliette omgåvos av vid pass ett halvt dussin karlar, alla i nationalgardets uniform, men det drypande regnet suddade snart ut alla konturer. Även nattens mörker hade ytterligare tätnat, och snart ljödo folkmassans hesa skrän allt mera avlägsna och svaga.
XXVIII.
Det oväntade.
Den lilla skaran fortsatte sin vandring under ledning av den soldat, vilken överlämnat de nya skriftliga orderna från herrar deputerade uppe i justitiepalatset.
Juliette och Déroulède undrade en smula, vart de nu fördes. Det var antagligen till något nytt fängelse, där de skulle sättas in tills vidare, men de erforo dock en känsla av lättnad över att slippa se sig omringade av dessa tjutande vilddjursskaror, som ej begärde bättre än att få på stället tillfredsställa sina mordiska lustar.
Därutöver var allting dem likgiltigt.
Båda kände, att dödens skugga redan lägrat sig över dem. Snart skulle deras sista timme slå, men till dess fingo de vara tillsamman.
Vad varken fruktan eller samvetskval, sorg eller glädje förmått uträtta, det hade denna stora och mäktiga skugga åstadkommit. Juliette räckte fram sin hand och famlade efter mannens, som hon älskade.
Men ej ett ord, ej ens en sakta viskning, växlades mellan dem. Déroulède förstod ändå, vad den smala handen ville säga honom.
För glädjen av denna beröring glömde han allt annat. Tanken på döden svann hän — livet var härligt. Nu sade han ej längre: »hon älskar mig ej — ty då hade hon aldrig kunnat förråda mig» — han kände den ömma, förtroendefulla beröringen
179
