Prolog.
Nu hade händelsen timat, men här stod varje läkare vanmäktig. Inne i den festligt upplysta salen en trappa upp drog hertig de Marnys son sin sista suck, medan Déroulède, svepande sin kappa tätare omkring sig, ensam och med långa steg vandrade ut på den mörka gatan.
II.
Huvudmannen för ätten Marny var vid denna tidpunkt endast sjuttio år gammal. Men han hade levat ett ovanligt innehållsrikt och intensivt liv, alltifrån den dag, då den Store Monarken utnämnde honom till hans första befattning som uppvaktande page, blott tolv år gammal, och till det ögonblick — nu omkring tio år tillbaka i tiden — då ödets skoningslösa hand slog honom till jorden mitt i nöjenas virvel, bräckte honom, såsom blixten splittrar en åldrig ek, och naglade fast honom såsom en hjälplös krympling vid den sjukstol, som han endast skulle utbyta mot sitt sista vilorum.
Juliette var då en halvvuxen flickunge, en gammal mans barn, hans sista lyckliga års bortskämda älskling. Hon hade fått i arv något av den melankoli, som varit utmärkande för hennes mor, den milda damen, som tåligt uthärdade så mycket och efterlämnat denna sista ömma börda — den späda lilla dottern — åt den vackre, lysande och talangfulle maken, som hon så innerligt älskat och så ofta förlåtit.
När hertig de Marny trädde in i det sista skedet av sin gläsande levnadsbana, det tillstånd av utmärgling och förtvinande, som knappast kunde kallas liv, men som fortgick, tills han tio år senare bäddades i sin grav, blev Juliette hans enda glädje, hans enda glimt av lycka i töcknet av plågsamma minnen.
I hennes djupa, ömma ögon önskade han se avspeglade nuet och framtiden för henne; då förmådde hon glömma det förflutna med dess brokiga förströelser, de glada, vilda åren, vilka nu ingenting annat betydde för honom annat än bitter saknad, ett ändlöst radband av »kunde ha varit».
Och så var där ju också gossen. Den lille vicomten, den blivande Duc de Marny, som med sin ungdom och sin lysande karriär skulle återupprätta familjens heder och komma Frankrike
11
