Prolog.
ytterligare en läxa, måhända en smula strängare än den föregående. Han var utomordentligt skicklig i fäktning, och de Marny var så upprörd, att han ej förmådde vare sig behärska eller beräkna sina rörelser.
Hur alltsamman egentligen gick till, kunde sedermera ingen säga. Nog av — den lille vicomtens utfall blevo alltmera rasande; han blottade sig på det mest oförsiktiga sätt, medan han vilt stötte efter motståndarens bröst, och slutligen, i ett av dessa blinda och besinningslösa ögonblick, tycktes han bokstavligen kasta sig rakt på Déroulèdes värjspets.
Den senare försökte med en blixtsnabb rörelse av handleden undvika den ödesdigra utgången, men det var för sent, och utan en suck eller ett stönande, knappast en skälvning, föll vicomte de Marny till golvet.
Värjan sjönk ur hans hand, och det var Déroulède själv, som uppfångade den döende i sina armar.
Alltsammans hade timat så snabbt och plötsligt, att ingen fattat det, förrän allt var slut och den unge mannen låg orörligt utsträckt på golvet, med den eleganta blå sidenrocken fläckad av blod och motståndaren lutande sig fram över honom.
Det var ingenting mer att göra. Etiketten fordrade, att Déroulède skulle draga sig tillbaka. Han fick icke göra någonting för den unge gossen, som han så mycket mot sin vilja sänt ur världen.
Liksom förut ägnade ingen honom någon uppmärksamhet. Tystnad, den hemska tysnad, som Döden har i följe, lägrade sig över alla de närvarande. Endast bortifrån en avlägsen vrå hördes en gäll röst säga:
— Där vann jag femhundra louis av er, markis. Uppkomlingen hanterar sin värja riktigt bra.
Grupperna skingrades, när Déroulède gick ut ur rummet, åtföljd av översten och monsieur de Quettare, vilka stodo vid hans sida i det sista. Båda voro gamla och beprövade krigare, båda ägde ridderlighet och mod, och de skänkte sin högaktning åt den man, vars sekundanter de varit.
Utanför dörren till spelsalen mötte de fältskären, som tillkallats för en stund sedan, om händelsevis hans bistånd skulle behövas.
10
