Det oväntade.
tre unga löjtnanter hade störtat sig över dem med sådan fart, att de knappast hunnit skrika »hjälp!»
Detta nödrop skulle för resten ha förklingat ohört. Natten var regnig och mörk, och de medborgare, som kunde ha haft lust att vara med om en liten uppiggande batalj, höllo troget vakt kring domstolsbyggnaden, som låg nära tre kilometer längre bort. Ett eller ett par huvuden hade stuckits ut ur de ruskiga husen mitt emot, men det var för mörkt att urskilja någonting, och ljudet av det häftiga trampet och brottningen hade mycket snart dött bort.
Över hela Rue des Arts rådde nu åter tystnad, och inne i det skumma skänkrummet i »Sönderslagna krukan» lågo två nationalgardister bundna och med kavle i munnen, medan tre andra »soldater» muntert skrattade och torkade sina av regnet våta ansikten och händer.
Mitt ibland dem stod deras käcke anförare, den jättelike kolbäraren, som planlagt och utfört den djärva kuppen.
— Ja, go’ vänner, sade han belåtet, nu ha vi kommit så här långt, och väl är det, men ännu återstår oss åtskilligt. Vi måste ännu i denna natt ge oss i väg från Paris, annars blir det giljotin för allihop i morgon.
Han talade obesvärat och muntert, med det självsvåldigt släpiga tonfall, som hans umgängeskrets i Londons förnäma värld så väl kände till, men det fanns en underström av allvar i rösten, och hans unga löjtnanter höjde blicken mot honom, redo att lyda honom i allt och väl vetande, att dödsfaran ännu låg på lur och vaktade på dem alla.
Lord Anthony Dewhurst, sir Andrew Ffoulkes och lord Hastings, alla iförda nationalgardets uniform, hade spelat sina roller förträffligt. Det var lord Hastings, som lämnat fram den falska ordern åt Santerre, och sedan hade de tre unga engelsmännen i förening överfallit och oskadliggjort de båda soldater, som Paris’ kommendant skickat med för att eskortera fångarna.
Så långt var allt gott och väl. Men hur skulle man komma ut från Paris? Alla sågo undrande och spörjande på Röda nejlikan.
Sir Percy vände sig nu till Juliette, och med den utsökta artighet, som den tidens etikett fordrade, gjorde han en fulländad hovmannabugning för henne.
183
