Det oväntade.
— Mademoiselle de Marny, sade han, tillåt mig föra er till en liten kammare, som, ehuru den är alldeles ovärdig att hysa er, dock sätter er i stånd att vila några minuter, medan jag ger min vän Déroulède ytterligare råd och instruktioner. Inne i det lilla rummet finner ni en förklädnad, som jag ber att ni med all skyndsamhet anlägger. Det är vämjeliga paltor, det medges gärna, men ert liv — och vårt — beror på er benägna medverkan.
Han kysste artigt hennes fingerspetsar och öppnade dörren till angränsande rum, så att hon kunde passera. Därefter trädde han åt sidan, så att hennes sista blick, innan hon försvann, kunde nå Déroulède. Röda nejlikan var människokännare.
Så fort dörren stängts efter Juliette, vände sig sir Percy åter till sina män.
— Nu duga inte de där uniformerna längre, sade han i befallande ton, men här finns hela bylten med gräslig lump, Tony. Var snälla och ta på er paltorna så skyndsamt som möjligt. Vi måste alla i afton ta oss ut som det smutsigaste band sansculotter, som någonsin huserat på Paris’ gator.
Nu hade han låtit den släpiga tonen, det makliga sättet fara. Nu präglades varje hans rörelse av samlad energi — han var åter den djärve och förslagne lyckoriddaren, som visste, att han på flatan av sin hand balanserade sina vänners liv och välfärd.
De fyra männen lydde hastigt. Lord Anthony Dewhurst — en av Londonsocietetens elegantaste sprättar — hade hämtat fram ur ett fuktigt väggskåp ett knyte med kläder, trasiga och övermåttan smutsiga, men just nu av oskattbar nytta.
Inom tio minuter var omklädseln fullbordad, och fyra högst sluskiga figurer gjorde honnör framför sin herre och mästare.
— Det är utmärkt! skrattade sir Percy. — Nu få vi se, hur mademoiselle tar sig ut.
Orden voro knappt utsagda, förrän dörren till den lilla kammaren slogs upp, och på tröskeln stod en gräslig uppenbarelse — en kvinna i nedsölad kofta och kjol, ansiktet betäckt med ett grått smutslager, det gula håret flottigt och hoptovat och instucket under en smutsig, tillskrynklad mössa.
Ett rop av förtjusning hälsade denna både hemska och vidriga företeelse.
184
