En gatuscen.
Och han hade sagt, att Déroulède ej var farlig. Ej farlig för republikanismen, för friheten, för det system, vars kärnpunkt låg i avslitandet av gamla traditioner och förintandet av anspråk med rötter i det förflutna.
Déroulède hade en gång varit mycket rik. Han hade varit förtänksam nog att i god tid skänka bort vad som annars otvivelaktigt skulle ha fråntagits honom.
Men när han gav, gav han gärna, vid en tidpunkt, då Frankrike som bäst behövde det och innan landet lärt sig att själv skaffa sig vad det behövde.
Och i detta fall såg det verkligen ut, som om Frankrike ej hade glömt; en osynlig fästningsmur tycktes omgiva medborgaren Déroulède och hålla hans fiender i schack. De voro få, men de funnos dock. Nationalkonventet hyste förtroende till honom. För dess medlemmar var han »icke farlig». Folket betraktade honom som en av sina egna, den där gav så länge han hade någonting att ge. Vem kan tyda och förklara det mest flyktiga och bedrägliga av allting — folkgunst?
Han förde ett stillsamt liv och hade aldrig givit efter för den allmänt utbredda frestelsen att skriva pamfletter. Han bodde ensam tillsammans med sin mor och Anne Mie, den lilla föräldralösa kusinen, som gamla madame Déroulède tagit vård om ända sedan den lilla börjat själv tulta omkring.
Alla människor kände till hans hus vid Rue Ecole de Médecine, ej långt från det, vari Marat levde och dog, det enda solida stenhuset mitt i en rad av smutsiga och illaluktande träruckel.
Gatan var då lika trång som den är nu, och medan staden Paris högg av sina barns huvuden för frihetens och broderskapets skull, hade den ingen tid att fjäska med snygghet och hälsovårdsnämnder.
Rue Ecole de Médecine gjorde föga heder åt den högskola, vars namn den bar, och det var en högst otrevlig publik, som brukade trängas på dess knaggliga och smutsiga stenläggning.
En prydlig klänning, en snygg schalett var en mycket ovanlig syn i denna trakt, ty Anne Mie gick sällan ut, och gamla fru Déroulède lämnade knappast sitt rum. Rätt mycket brännvin förtärdes i de båda krogarna, en vid vardera ändan av den långa,
21
