En gatuscen.
smala gatan, och klockan fem på eftermiddagen var det avgjort säkrast för kvinnor att stanna kvar inomhus.
Den grupp rufsiga äldre varelser i kjolar, som stod och pratade vid gathörnet, kunde knappast kallas kvinnor. En trasig kofta, en flottig, röd duk om huvudet, ett söndrigt, fläckigt linne — till denna ytterlighet av osnygghet och vanvård hade Friheten bragt Frankrikes döttrar.
Och de hånade varenda förbigående, som var mindre smutsig, mindre djupt sjunken än de själva.
— Ah, voyons l’aristo! skreko de för var gång en man i ordentliga kläder, en kvinna med snygg mössa och rent förkläde gick utför gatan.
Eftermiddagarna hade mycket att bjuda på. Det fanns alltid en hel hop sevärda ting, först och främst det långa tåget av vippkärror, som slingrade sig vägen fram från fängelserna till Place de la Révolution. Allmänna välfärdsutskottets fyrtiofyra tusen underavdelningar sände sina bidrag, var och en i sin tur, till giljotinen.
Under en period forslade dessa vippkärror kungliga personer, ci-devant hertigar och prinsessor, aristokrater från varje grevskap i Frankrike, men nu började detta förråd bli uttömt. Den olyckliga drottning Marie Antoinette försmäktade alltjämt i Tempeltornet tillsammans med sin son och dotter. Madame Elisabeth fick ännu lov att läsa sina böner i fred, men det började bli ont om för detta grevar och hertigar.
De, som icke hade dött för medborgaren Samsons hand, hade slagit sig på näringarna i Tyskland eller England.
Det fanns högvälborna snickare, värdshusvärdar och hårfrisörer. De stoltaste namn i Frankrike voro dolda bakom yrkesskyltar i London och Hamburg. En stor mängd hade blivit räddade av den hemlighetsfulla Röda nejlikan, den okände engelsmannen, som ryckt tjogtals offer ur klorna på allmänna åklagaren Tinville och sänt herr Chauvelin lurad och snopen tillbaka till Frankrike.
Det började som sagt bli ont om aristokrater, så att nu kom turen till deputerade ur nationalkonventet, vittra män, lärde eller konstnärer, män, som för ett år sedan sänt andra till
22
